Det här är fasen då stressen sakta men säkert ökar och börjar ta över livet. Det är i det här skedet du ännu kan stoppa utmattningen om du själv eller någon runt dig är klok nog att tolka signalerna rätt (mer om de konkreta symtomen). På fackspråk kallas den prodromalfas.
Men i vårt samhälle är det inte alltid så lätt. I ett arbetsliv som blir allt mer mobilt och lätt börjar svälla över till bussen och hemmet och lunchrasten, och där alla är mer eller mindre stressade på grund av de ökade kraven och minskade resurserna kan det vara svårt att veta vad som är normalt och vad som inte är det.
Unga är ofta i riskzonen eftersom de är i början av sin karriär och ambition och vilja att visa vad de går för. Det kan också vara svårare att dra gränserna för vad som är för mycket i början av sitt arbetsliv.
Viktigt med återhämtning
Det är när återhämtningen börjar lida som larmsignalerna borde börja ljuda.
När du inte kan stressa ner utan det känns som om hjärnan går på övervarv hela tiden.
När du börjar bli cynisk och bitter gentemot din arbetsplats (speciellt om du tidigare har trivts och gillat ditt jobb).
När glädjen försvinner, först från arbetslivet och sedan från resten av livet.
När du börjar sålla bort det som ger dig glädje och får dig att orka, det är då du borde sätta dig ned och fundera på ditt liv.
Många drabbas av upprepade infektioner i det här skedet, och det är en varningssignal att se upp med.
Bättre stresstålighet än de flesta
En riskfaktor som kan kännas lite oväntad är att de som drabbas av utmattning ofta har bättre stresstålighet än genomsnittsmänniskan.
I boken ”Man dör inte av stress, man slutar bara leva” skriver Marie Åsberg, senior professor på Danderyds sjukhus, om att utmattningspatienter har en förändrad känslighet i sitt stressystem så att de producerar mindre (inte mer!) stresshormon än andra människor när stressystemet stimuleras kemiskt. Det här är en förändring som sitter i länge och som eventuellt kommit redan i barndomen.
Hon skriver att det kanske kan vara så att den som har låg känslighet i stressystemet av olika orsaker inte känner av stressignaler lika tydligt som andra och därför lättare utsätter sig för en kronisk stress som leder till hjärnpåverkan (se avsnittet om vad som händer i hjärnan) och utmattning.