Akutfasen

Akutfasen är den kortaste av utmattningens faser, men också den mest dramatiska.

Det här är fasen som kan börja med att du får ett burdust mejl av en kollega och sedan inte kan sluta gråta. Den kan börja med att du helt enkelt inte kommer upp ur sängen. Den kan börja med att du ligger på tamburgolvet och gråter, eller med att läkaren frågar hur det är och du bölar dig igenom tio näsdukar innan du blir sjukskriven.

Halva tankar och noll planer

Sannolikt är du över all beskrivning trött. Många utmattade har trots det svårt att sova. Kroppen och hjärnan går på sådana övervarv att det kan vara svårt att vara stilla.

Förmågan att koncentrera sig, att planera framåt, att över huvud taget fatta några vettiga beslut är som bortblåst. Enkla tal är oöverkomliga, orden försvinner eller byts ut, meningarna blir på hälft och att föra ett samtal med dig är otroligt irriterande för sannolikt har det varken huvud eller fötter.

Du kan försöka betala med busskort och åka buss med bibbakortet.

I akutfasen kan livet kännas mörkt, mend et blir bättre.
Det som förvånade mig mest i akutfasen var hur kroppsligt det kändes. Jag blev alldeles darrig och yr och jag försökte göra för mycket eller gå för snabbt, illamående om jag gjorde något
för länge. Långt in i återhämtningen blev jag fysiskt illamående av sociala situationen som pågick för länge.

Många stora känslor

Akutfasen är de stora känslornas tid. Sorgen, förbluffelsen, ilskan, skammen, oron. För många är det här också en tid av förnekelse. Man har blivit sjukskriven, men diagnosen kan vara allt från stressyndrom, akut stressreaktion, depression eller något fysiskt symtom, eftersom det i Finland inte finns en diagnos för utmattningssyndrom som i Sverige.

I början kan sjukskrivningen gälla för en vecka eller två i början. En längre sjukskrivning kan vara bra eftersom det är en sak som stressar : tanken på att man om bara ett fåtal veckor ska anses vara i jobbskick. Eller så vill man själv tro att man är så gott som ny om två eller tre veckor – ”bara jag får sova lite så blir det nog bra!”

Förändringar i hjärnan

Det händer att någon kan återgå till jobbet efter några veckor, men den som är utmattad har fått förändringar i hjärnan av den långvariga stressen och det är inget som går om på några veckor. Många är sjukskrivna i månader, för vissa tar det ett år eller flera att återhämta sig. Det är inget man vill tänka på då i början.

Den som drabbas är med stor sannolikhet är driven människa, samvetsgrann, duktig, en som inte ger upp. Så det är en identitetskris av stora mått att bli sjukskriven. Det går mot allt det man tror om sig själv och de mätare som man mäter sig enligt.

Det blir ljusare med tiden, orka tro på det.
Första gången jag blev utmattad vägrade jag bli sjukskriven i mer än en vecka i början, för jag ville inte ge upp. Att faktiskt medge att det här är illa och kommer att ta lång tid kändes som ett alltför stort steg att ta – jag vill hålla kulissen uppe åtminstone för mig själv.
Men så småningom fick en klok läkare mig att lyssna och jag fick tampas med att acceptera att det var sant:
jag hade bränt ut mig, gått i väggen, blivit utmattad.

Förstående omgivning behövs

Under akutfasen sover du antagligen massor, blir trött av att göra minsta lilla, klarar inte av de simplaste hushållsarbeten.

Det här är fasen när du förhoppningsvis har förstående människor omkring dig, människor som kan fixa mat, tvätt, disk, städning och alla de otaliga saker som ett vanligt vardagsliv kräver: räkningar, galonvantar, anmälningar till dagis/skola/hobbyn, skjutsningar. För i den här fasen är du helt enkelt inte i skick att klara av ens en bråkdel av alla de bollar du tidigare har jonglerat med lätthet.

Att låta bollarna rasa och krypa ner i soffan kräver otroligt mycket och kan ta länge. Men om du inte gör det kan du inte gå in i nästa fas: återhämtningen.